Chris-hantering

Det är ännu en ensam lördag, och här sitter man och tittar på Notting Hill (igen) för sig själv, med lite tårar i ögonen. Haha, ska man skratta eller gråta. VIlken kärring jag är... men jag står för det i alla fall. Visst har jag vänner, men... antingen hör jag själv inte av mig till dem, eller så är de ändå upptagna med sitt. Man är ju inte tonåring längre, och alla utom jag har familj numera. Mer eller mindre. Eller ja, det känns så i alla fall...

Jag var ute med Sauron nyss. Gick den vanliga svängen. Det hördes musik och glada skratt från de nybyggda husen bredvid och i nästan varje fönster sken mysbelysningar som lyste upp nyinköpta möbler och kastade vackra skuggor från fräscha blankgröna krukväxter. Allt såg så hemtrevligt och varmt ut och husen verkar så fyllda av liv och glädje. Krogarna tog in folk och förälskade par hållde handen och värmde sig i sin kärlek bredvid varandra... och där gick jag, för mig själv med min hund, och plockade bajs...

Det går absolut ingen nöd på mig, jag är stark och klarar mig bra själv. Men det betyder ju inte heller att man går runt och direkt skrattar i sin ensamhet. Jag önskar jag inte var så kräsen med mitt umgänge, men det är jag och därför är jag "hellre" ensam än kompromissumgås med folk. Efter att ha levt i 3 år med en ung dam som var det närmaste jag kommit till ordet själsfrände, så kommer mitt liv aldrig bli sig likt igen. Människor kommer och går, och när man efter vad som känns som en mindre evighet äntligen träffar någon som får en att känna i alla fall en bris av den värme som Hon gav mig (innan förvandlingen)... så skiter sig allt igen. Som vanligt. Jag tycks verkligen vara en magnet för fel kvinnor. Är hon inte schizofren och notoriskt otrogen, så är hon paranoid och inbillningssjuk. SUCK! Jag är som ett svart hål i rymden som suger i sig all materia, som förgås till ingenting, och jag verkar inte kunna göra något alls för att förändra det. Alla mina försök att ändra denna destruktiva spiral, driver mig bara ännu längre ned i samma ofrånkomliga dystra öde. Det tycks vara min lott i livet att träffa många kvinnor, istället för att träffa den rätta. Jag känner mig som en laboratorieråtta i ett grymt kärleksexperiment.

Men vem är den rätta? Är det hon som står ut med mig, hon som är likadan som jag, eller hon som kompletterar mig? Vad jag än söker och vad jag än finner, så slutar det alltid på mer eller mindre samma sätt... Jag vill bara älska någon och vara älskad tillbaka. Varför är det så svårt när det är så "lätt" att träffa nya? Jag är trött på fysisk bekräftelse. Jag behöver verkligen inte mer kvantitet - jag behöver kvalitet. Men vart faan finns den? Jag har allt jag behöver nu... hem, arbete, pengar och materiell standard. Allt, utom min prinsessa. Vart är hon? Vem är hon? Kommer jag någonsin finna henne? Speciellt som jag inte söker... jag orkar inte söka. Jag bara drömmer, om svunna tider. Jag är en fjolla i hjärtat, och en cynisk bitter tråkmåns i huvvet. Trist kombination.

Nä, jag förblir nog ensam ett tag till, här på min egen lilla Nothing Hill, även om det är självförvållat... God natt.