Chris-hantering

Definitionen av ensamhet, måste vara om ingen bryr sig eller ens märker om/när någon dör...

I förrgår, när jag var på väg till jobbet, gick jag ca kl 06:55 av vägen i cirka 40 km/h rakt ned i ett 1½ meter djupt dike. Min nästan 2 ton tunga bil, med grova däck och 4-hjulsdrift var lika värdelös som en pulka när fästet släppte helt i kurvan runt avfarten till Kärrhagen i Grödinge. Det är skumt hur väl man känner sig som en del av sitt fordon och hur känslan märkligt nog liknar den när man halkar till fots. Jag närmade mig avfarten i en hastighet som såg ut att starkt irritera bakomvarande bil som låg så nära att jag knappt kunde se strålkastarna i backspegeln. Detta trots att det var svart som i rymden överallt, då Botkyrka kommun inte verkar tycka att området behöver gatubelysning. I mötande fil ser jag 4-5 fordon komma, men på sådant avstånd att jag utan problem skulle hinna svänga av. Men 1 sekund efter att bilen börjat svänga så kan jag inget göra annat än att följa med när den glider över i mötande fil, och vidare mot diket som såg ännu djupare ut nu än det brukar göra. Med ca 45 graders vinkel så far bilen ned och är en hårsmån från att välta över mot höger sida, men den gungar lyckligtvis tillbaka på alla 4. Allt stannar så våldsamt upp att min första tanke var: vad gick sönder och hur gick det för min älskade hund där bak? Sauron gav ifrån sig diverse ovanliga ljud där vi nu stod "parkerade" i kraftig lutning på botten av ett dike som är så djupt att man knappt såg upp till vägbanan. Men det gick snabbt att konstatera att han klarat sig utan skador då han tittade på mig med ögon som sade "hur faaan kör du husse?" - helt tack vare hans robusta och tajta hundbur av modell uber-lyx. Annars hade han nog flugit mot rutan, oh vad fn som helst hade kunnat hända :/

Nu kom nästa problem... Tänk om någon annan druttar ned här och mosar oss? Lastbilar, bussar och personbilar dundrade förbi på den stora vägen medan jag klättrade upp ur diket som var så halt av allt fruset gräs att bara det var en bedrift. Plötsligt kommer en skåpbil från andra hållet som blinkar för att svänga av. SCHHHHHHHHHHHHhhhhhhh......, är allt jag hör medan den glider på samma sätt över vägbanan mot diket på andra sidan. Lyckligtvis för honom så stannar dock hans bil på kanten och en äldre herre kliver ur för att se efter hur jag mår. Ingen av oss kan stå ordentligt, och vi förundras över hur sanslöst hal vägen kan bli av isbark som detta. Vägbanan såg helt ren ut, och ishinnan såg precis ut som vatten - som en blöt väg, och ingenting annat. Men det var så halt så man kunde inte ens stå normalt. Då kommer en tredje bil som lyckligtvis uppmärksammat hans varningsblinkers, så han tar kurvan i kanske 5 km/h, men tappar också fästet och glider förbi skåpbilen som står och blinkar på fel sida av vägen. Ut kliver en medelåders man som ansluter sig till halkdebatten denna tidiga fredagsmorgon. Vi konstaterar att ingen av oss har dubbdäck utan endast vinterdäck. Frågan är om ens dubbar hade hjälpt här. Nu har det gått cirka 15 minuter sedan jag hamnade i diket och jag inser att jag MÅSTE flytta bilen innan någon mosar den, med Sauron inuti. Så jag klättrar ned igen och försöker komma upp ur diket med egen kraft. Det var naturligtvis lika svårt som det såg ut, trots att bilen i sig är optimerad för offroad. Bakom mig hade jag en betongbrunn och framför mig fanns en gatskylt samt en mindre gran, så spelrummet var inte det bästa. Stressen var på max medan man i ögonvrån såg alla fordor blåsa förbi.

Efter ytterligare 20 minuter av försök på försök, så lyckades jag vända bilen med fronten mot vägen som jag skulle in på från början, och jag var nu också så långt bort från stora vägen som jag kunde. Lukten av stressad växellåda, varm olja, avgaser, bränt gummi, jord och gräs var maximal när jag äntligen kravlade upp på vägen igen. Jag kom 40 minuter sent till jobbet den dagen och allt jag kunde tänka på var - undrar hur många som skulle ha märkt, reagerat och/eller brytt sig om jag aldrig hade kommit upp ur det där diket. Naturligtvis mina älskade föräldrar... men utöver dem? Jag vet i fan!? Kinda makes you think...

Jag vill inte dö som ovän med vissa människor i mitt liv. Jag vill egentligen inte vara ovän med någon alls, men ändå så blir det nästan alltid så. Det enda jag egentligen begär av alla de kvinnor som tuggar på mitt hjärta som det vore en kanelbulle, är att få en fucking förklaring när de dumpar en. Jag vill VETA vad det är jag gör för fel, men svaren kommer ALDRIG. De har sitt roliga och dränerar mig likt ett batteri på den livskraft och bekräftelse de behöver... sen är det bara *plopp* så ligger man där igen i soporna och stinker. Inte konstigt att det är svårt att leva upp till klyschan "Men vi kan ju vara vänner" då. Hur som helst... I don't wanna bitch, men jag känner mig fn som den ensammaste människan på jorden. Jag har haft mer fysiskt närhet i mitt liv än alla mina kompisar haft sammanlagt, men jag har ändå inte funnit lyckan, eller kärleken. Bara den ena trasiga själen efter den andra som för en stund stannar upp hos mig på sin resa genom livet, suger ut det som de behöver, och sedan försvinner igen. I'm just a fucking bus stop! Men jaja... this is just one of those days. Jag överlever väl, så länge jag inte kör av vägen igen iaf =p

I morrn har jag tid på verkstaden för min stackars Black Pearl... =/