Chris-hantering

Återigen så har hon bevisat för mig att det är omöjligt att lita på henne, vad hon än säger eller målar upp för mjuk bild, innan hon flippar ur nästa gång - bara för hon är inkapabel att hantera kritik. Sen får man ju skylla sig själv också, eftersom man uppenbarligen är en så obotligt korkad romantiker att man faktiskt tror att det finns något gott i alla, någonstans därinne, även om ytan förefaller misstänkt kall, hård, kantig och vass...

Jag ville bara vara hennes vän, som jag velat med så många andra, men hon envisades med att se till att jag skulle vilja ha mer, trots att HON inte ville ha MIG. Hon ville bara se mig kräla för hennes fötter... som sällskap i brist på den player hon egentligen drömmer om naturligtvis.. precis som de flesta andra. Jag är ju bara en hållplats som jag brukar säga, oavsett om det bara gäller vänskap eller mer. Men Girl Power är en skoningslös makt som kvinnor i allmänhet alltid kommer ha över de flesta normala män. En snygg/vacker/sexig (etc) kvinna kommer alltid kunna påverka en svag och/eller mottaglig man, så vida han inte är gay, allvarligt relationsrubbad eller upptagen med någon han verkligen älskar. Efter sommaren som var, så var jag redo att vara en sådan man, men den kvinnan hade ju även hon en annan agenda, så även där åkte jag på ett stort kok stryk med psykisk och emotionell misshandel, även om den förvisso gravt överskuggar detta. Men ändå, paralleller måste ju ofrånkomligt dras. Och nej... det är inte synd om mig - det är bara så förbannat fascinerande att alla dessa vrak hittar just MIG.

Mina relationer med kvinnor är för det mesta som ett recept på en köttig gulasch-soppa med diverse ingredienser som en handfull ADHD, ett stänk borderline, en gnutta schizofreni och en tesked paranoia med komplex, toppat med en par rejäla kryddmått narcissism... låt koka upp i en sörja med feta lögner och KASTA SEN DEN SKÅLLHETA SKITEN I FEJSET PÅ DEN DÄR CHRIS!!! Han verkar förtjäna det! Suck...  

Men idiot som man är så tror man ju att folk kan ändra sig och i brist på annat så tog jag och fröken I upp kontakten igen. Och för en tid så verkade hon riktigt varm och go. Hon lovade mig dyrt och heligt att aldrig mer ta upp frågan om de försvunna pengarna... men hur länge höll det? Så fort hon vi hade något att vara oense om - i detta fall hennes återkommande nonchalans över sin klumpiga förmåga att hälla salt i gamla sår - så blev hennes oförmåga att argumentera till ett överhängande hat där jag återigen inte var vatten värd. Och plötsligt överskuggade alla hennes vanföreställningar den vänskap som vi faktiskt haft när hon varit mentalt stabil. Det tål ju att påpekas att när hon faktiskt hade alla tankar och känslor under kontroll och kunde bete sig normalt, så var hon faktiskt en underbar och nära vän och vi sågs nästan dagligen, tro det eller ej. Men förr eller senare så verkar "prinsessan på ärten" alltid komma fram tyvärr. Kanske är det hennes uppväxt... kanske är det hennes medelhavstemperamant... kanske är det.. äh, whatever.

Det konstiga är att det inte gör ont längre. Att bli sårad menar jag. Jag känner liksom... ingenting? Ja inte mer än ilska och besvikelse iaf.. men det är ju liksom inget nytt. Kanske är det just därför? Jag börjar vänja mig vid tanken på att spendera mitt liv ensam, för det är ju uppenbarligen något som gör att allt annat verkar uteslutet. Jag känner mig mest tom! Tom på ork, energi, drömmar och kärlek. Jag orkar helt enkelt inte engagera mig mer. Men jag ska väl inte klaga... jag är frisk, jag har ett hem, ordnad ekonomi, underbara föräldrar och mysiga husdjur. Jag önskar bara att jag hade haft en vän, som inte sviker mig och som uppskattar allt jag har att ge. Någon som inte inbillar sig en massa SKIT om mig som är både banalt, absurt, befängt och sjukt! Finns det ingen som inser att jag är en god människa och förtjänar att behandlas som en sådan? Jag vill bara bry mig om någon, som bryr sig om mig lika mycket tillbaka... Är det verkligen för mycket begärt?

Oh well... 2 veckor ledigt med start i morrn. Jag kan ju alltid umgås med... mig. Woho!