Chris-hantering

< For you >

Någonstans tycker jag att du någon gång borde stanna upp och reflektera över vad du gör med människor, avsiktligt som oavsiktligt. Jag har inte en enda människa nära i mitt liv, utöver mina föräldrar... och det är faktiskt DITT fel! Jag gav upp de få jag hade för DIN skull. Och när mina föräldrar en gång är borta så har jag INGEN kvar i min omedelbara närhet. Gissa om jag hatar mig själv för allt du fick mig att tro... och chockerna tar aldrig slut. Vem är du egentligen? Är du djävulen?

Du såg ut att vara höggravid, iaf runt 6-7 mån!? Det innebär att du blev gravid i vintras, kring december kanske. Det i sin tur innebär att det var ungefär 1 mån innan det som du i november frågade om jag kunde tänka mig att följa med på bowling, bara jag kunde acceptera att du eventuellt var tillsammans med en tjej (!). Jag sa ja till det eftersom vår vänskap var viktigare än andra känslor för mig, varpå du sedan försvann/tystnade totalt... (?) I början på året meddelade du mig, som svar på ett sms, att ditt "liv har förändrats" och att vi "kanske inte borde ha mer kontakt", följt av ett kallt "ta väl hand om dig". Just like that... Då hade jag väntat i ca ett halvår på att få återvinna din vänskap som du hela tiden sköt upp med kommentarer som "det är så mycket nu", "jag räcker inte till" och som föregicks av "var inte ledsen om jag inte svarar på på sms och i tfn så snabbt", "det är kaos just nu". Du blandade också in meningar som "jag önskar jag inte fanns", "jag vill bara försvinna", "vill bara somna och aldrig mer vakna", osv. Du fick även med - iofs långt innan det - meningar som "tack för du är så förstående Chris, jag älskar dig", jo jag tackar jag. Allt detta gjorde att jag försökte ge dig respekt och TID att komma på fötter igen efter vad jag trodde var en jobbig livssituation med din bostad, din sons skola, vänner, män, osv så vi skulle kunna återuppta det som i MIN värld var den närmaste vänskap jag haft med en kvinna. Det var nog inte ömsesidigt förstår jag VERKLIGEN nu... Att ha pojkvän/kille/man är väl en sak, det förstod jag väl efter så lång tid, men att vara höggravid - fy fan, du kunde lika gärna PISSAT på mig där ute på gatan.

Du har ända sedan vi lärde känna varandra utmålad dig själv som ett offer. Ett offer för män som inte kan ge dig den kärlek och respekt du så djupt längtar efter. Du gav mig historier om hur elaka, själviska och avståndstagande dina män varit, hur de svikit dig, hur de åkt på semester utan dig, hur de gjort dig osäker, otrygg och oälskad. Hur de bara velat ha dig och inte din son, hur de gjort dig besviken, gång på gång och fått dig att tro att du inte duger mer till än att vara någons älskarinna, för det är den enda närhet du kan få behålla så länge du vill. Du kom in i mitt liv och MATADE mig med påståenden om hur sårbar du är, hur mycket kärlek du har att ge och hur jag var den som fick ditt liv att ljusna och fick dig att glömma ditt trista förflutna. Du pratade om hur du önskade att jag var far till ditt barn, hur du fantiserade om att bo med mig och framför allt om hur du så snabbt kom att älska mig! Jag förklarade för dig, utförligt och metodiskt, hur jag själv kravlat ur de djupaste mörker som mina fd förhållanden kastat över mig och hur jag behövde TID och FÖRSIKTIGHET innan jag vågade öppna mitt liv och mitt hjärta för någon igen. Trots det så knackade du på dörren till min själ, gång på gång, och lovade mig paradiset genom dina ljuva, mjuka ord och hur du fick mig att tänka på dig dygnet runt och känna mig tom när jag inte var med dig och din son. Du gav mig metodiskt och successivt en familj och jag svalde dina "jag älskar dig Chris", med hull och hår medan du svepte in mitt liv i ett tryggt skimmer av rosa fluffiga moln... ända tills du gick på middag med ett ex, jag blev arg, sur och ledsen, vi blev osams och dina känslor försvann lika lätt som de kom. Inga förklaringar, inga diskussioner, ingen respekt... du bara klippte banden med något kort "jag orkar inte tjafsa" som svar på min reaktion, varpå ovanstående förfall av den vänskap jag initialt mest av allt ville ha, hände.

Skillnaden mellan ditt sätt att älska och mitt är att när jag älskar någon så gör jag det på allvar, på riktigt och för alltid. De få jag har älskat kommer alltid ha en plats i mitt hjärta och mitt minne. När du älskar någon så kan det nog översättas till "JUST NU tycker jag det är skitkul att vara med dig", och det kan förändras och gå över lika lätt som en förkylning. För mig är kärlek ett tillstånd av själslig samhörighet och eufori när man är tillsammans och det tar TID att komma dit så vida man inte springer runt med ett hjärta öppet som en ladugårdsdörr. För dig kan det inte vara mer än ett tillfälligt sällskap av en temporärt trevlig känsla som vid minsta meningsskiljaktighet kan utbytas mot hat och avståndstagande. Och du undrar varför jag tyckte du hade lekt med mig, ljugit för mig och utnyttjat min svaghet för att få ett lättillgängligt sällskap medan du bodde 2-300 meter från mig. Hade du VERKLIGEN älskat mig, så hade du inte blivit gravid en månad efter du själv föreslagit att vi skulle umgås. Själv har jag levt isolerad i 1 år nu pga dig. Pga att jag inte vågar öppna mig för någon och jag jämför ALLA med dig. Jag hade inte RÅD att bli playad av dig då jag bar på så mycket ärr sedan tidigare och jag kommer ALDRIG fatta hur du kunde behandla mig så här. Hade du aldrig förfört mig och fått mig att öppna mitt hjärta för dig så kanske vi hade kunnat vara bästa vänner istället, och jag hade kunnat vara glad för din skull och gratulerat dig till det kommande barnet istället för att känna som du stulit min framtid, mina drömmar och mitt sista hopp att bilda en egen familj, genom att leva min dröm med en annan man efter allt du fick mig att tro.

Först krossade du mitt hjärta när du lät det första grälet döda vårt förhållande utan någon som helst diskussion. Sen svek du vår vänskap efter jag väntat på den i 6 månader. Slutligen bekräftar du hur självisk, empatilös och likgiltig du är för vilka känslor du väckt hos andra när du så snabbt bygger vidare på ditt eget liv att du kommer lallande höggravid i mina kvarter knappt 1 år efter du legat i min säng. Vem är du egentligen? Hur blir man som du? Jag hade ALDRIG gjort så här mot dig eller någon annan heller för den delen. Jag har vart med om mycket i mitt liv, speciellt när det gäller kvinnor, men detta var verkligen droppen... Du har tagit mitt självförtroende, mosat mitt sociala liv och förstört mina chanser att våga lita på en kvinna igen på MYCKET lång tid framöver. Tid som jag inte HAR!!! Och även om du skiter fullständigt i mig så kunde du i alla fall ha tänkt på mina gamla föräldrar. Jag var inte den enda som öppna min dörr för dig och din son, och du är inte den enda som är saknad av oss alla. Men jag förstår att i din värld är det bara HÄR och NU som gäller, och du bryr dig uppenbarligen inte om något annat än din egen lycka, med vem den än för tillfället delas med. Så gå o lev din dröm du - min dröm - med din familj, din son, ditt fd ex, ert kommande barn, er valp och er perfekta värld, så ska jag återigen börja plocka upp bitarna av ett liv som du krossat med din emotionella nyckfullhet. Antar det var det här du menade med "att ta konsekvenser för sitt handlande"? Tyvärr fick jag aldrig veta vad det handlandet var mer än att jag blev arg på ditt sätt att behandla vår sk kärlek.

Jag känner mig som en idiot som litade på dig. Tänka sig, jag hade kunnat göra vad som helst för dig, och detta blev tacken. Du är inte mänsklig och jag förbannar dagen du fick mig att tro att DU var den som alltid skulle finnas där. Du har gjort mig och min familj mer illa än jag trodde var psykiskt och fysiskt möjligt och att du tycker detta är rättvist och obekommande är rent fascinerande. Det enda "positiva" jag fått ut av detta är att jag nu är säker på att det inte finns någon Gud, att de flesta kvinnor som ser ut som du är egoistiska, manipulativa, falska, lögnaktiga, narcissistiska sociopater som inte bryr sig om något annat än sin egen lycka och där män bara blir leksaker, tillfälligt sällskap och brickor i deras empatilösa spel att uppnå den. Det måste vara UNDERBART skönt att vara som du! Tack, för ingenting...