Chris-hantering

Jvla klyscha... ensam är fan inte stark. Det är en slags styrka att klara av att lida och plågas ja, men jag skulle inte kalla det "att vara stark". Det handlar om att uthärda smärta, och ensamhet ÄR smärta, för själen. Jag klarar av det, men jag mår skit ändå. Människor är inte skapta att leva isolerade. Överallt, precis överallt ser jag lyckliga par, stora kompisgäng som umgås och glada sociala människor som skrattar och umgås. Hur kunde det bli så här för mig? Varför har jag hamnat i en situation som aldrig löser sig eller ens bättras. Jag har absolut inga som helst vänner kvar. Jag har en par kompisar på sin höjd och en del bekanta, men vänner - nope. Vänner för mig är sådana man kan spendera hur mycket tid som helst med och aldrig tröttna, man kan vara i samma rum utan att prata i flera minuter eller mer, utan att det känns konstigt eller krystat. Man kan dela problem och glädje, hemligheter och drömmar med varandra... ungefär som bitar av en relation. Vänskap är för mig någon man sällan kommer över och när man väl hittar det ska man vara JVLIGT rädd om det. Dessvärre har alla fd vänner försvunnit av olika anledningar och jag kan inte göra ett skit åt saken. Och ju äldre man blir desto svårare är det att hitta nya vänner... dessutom, en vän man känt i många år... hu lätt är det att "byta ut" denne mot någon annan man precis träffat?

Det är också ett lustigt fenomen att jag inte känner EN enda singel. I stort sett ALLA jag känner eller har känt, "har någon" numera. Dvs är gifta, sambos eller i alla fall ihop med någon. Fd vänner som kompisar som bekanta  som nätvänner som grannar som ex. Känns som jag är den sista singeln kvar, från en svunnen tid :p Ändå har jag haft fler relationer än de flesta?... Märkligt. Det MÅSTE ju vara något FEL på mig, men VAD? Det enda livet verkligen har lärt mig om kvinnor och kärlek är att jag bara duger som sällskap i väntan på något bättre...

Chocken från i förrgår sitter kvar i mig likt en rostig spik och det gör så SJUKT ont när det går upp för en hur otroligt sårad man blivit, inte bara en gång, men tre gånger, av samma människa. Jag har aldrig mått så dåligt i hela mitt liv som jag gör nu, och de som känner mig kanske skulle ifrågasätta det med tanke på hur långt under jag varit flera gånger förut. Men för de som vet vad ångest är så är det nog lättare att förstå att för varje gång man blir sårad på mer eller mindre samma sätt, så blir såret större och större och läker långsammare och långsammare. Ingen tål hur mycket motgångar som helst, och den senaste var en för mycket. Mitt enda försvar är isolering, och det i sig gör också ont. Moment 22... Jag hade kommit så långt innan hon dök upp och gjorde mig svag igen. Hon som nu lever min dröm, med någon annan.