Chris-hantering

Veckor och månader tickar enformigt på, som ett gammalt knarrigt golvur. Tiden bakom mig lagras i tråkiga minnesarkiv som ingen kommer vilja rota i, allra minst jag. Det är därför jag skriver, för att försöka slippa minnas, genom att "tömma" ut mina tankar och minnen i ord. Men det är nog naivt att tro att det alltid ska fungera fullt ut. Jag har tänkt det förr och jag tänker det återigen - det är kanske är dags att ge upp, lägga ned alla drömmar om att finna den sanna lyckan och inse mitt öde? Jag gav förmodligen det sista jag hade av mig själv till henne och hennes son och det verkar inte finnas något kvar att ge till någon annan. Jag har verkligen försökt på sista tiden att ge det en chans till, när den väl dyker upp. Faktiskt flera gånger till och med, med flera olika. Mia, Jessica, Maryon, Pauline, Maria... de mest färska namnen blandas i mitt huvud likt ingredienser i en jävligt överkryddad soppa. Man provsmakar till höger och vänster i förhoppning om att glömma sorg, saknad och förlust av de få som verkligen betytt något. Man hoppas så innerligt att någon skall få en att känna samma sak igen. Attraktion finns från och till, mer eller mindre, och ibland kan man för kortare stunder inbilla sig att det är mer än vad det är. Men de riktiga känslorna kommer aldrig! De där känslorna som får en att glömma allt annat, att bara se henne. De där känslorna som inte kan bytas ut mot något eller någon annan. Men det händer inte!? Inte nu längre, och jag litar inte på någon! Ensamheten äter upp mig inifrån, samtidigt som misstänksamheten håller mig borta från alla i självbevarelsedrift. Jag ser lyckliga par överallt, stabila familjer som promenerar i den nya vårsolen och glada barn som skrattar i sina föräldrars sällskap. Men i min omedelbara närhet finns ingen, för jag kan inte låta någon komma nära... suck!

Hålet i mitt hjärta är så förbannat stort att allting bara faller rakt igenom. Hon gjorde mig emotionellt impotent, själsligt dränerad och fullständigt uttorkad på hopp och tilltro till kvinnor, trots att det initialt bara var hennes vänskap jag bad om. Mardrömmar om hennes svek är så vanliga nu att de går på rutin. Jag delade mina erfarenheter med henne, berättade om min sårbarhet och mina ömtåliga drömmar. Hon visste allt om mig och att jag var ett glashus på instabil mark. Men hon tog ändå godtyckligt vad hon ville ha och erbjöd envist allt jag någonsin önskat mig med löften om obegränsad kärlek. Med tiden kom jag att lita på henne, jag sade upp bekantskapen med allt som skulle kunna äventyra vår framtid tillsammans och jag introducerade henne för min familj och släkt som svaret på mina drömmar. Jag såg verkligen en framtid med henne. Men likt förbannat gjorde hon precis som andra och lämnade mig tomhänt igen när relationen inte längre gav föda åt hennes nyckfulla känslor. All den styrka jag byggt upp under ett drygt år av ångest efter min fd sambos svek raderades och jag var tillbaka på ruta 1 - IGEN! Jag fick inte ens ett "förlåt" medan hon fullständigt obekymrat lever sitt liv vidare med ny man, nytt barn och ny familj. Hur ska jag kunna lita på någon igen när hon som blev min bäste vän och var så underbar då, visade sig vara kapabel att göra precis som de andra innan henne? Jag är så rädd att allting nu ska bli precis som förut, när all min relationstid gick till att söka tröst och bekräftelse hos en ständigt utbytbar ström av korta förbindelser för att slippa vara ensam och leta fel på sig själv. Jag vill inte ha mer sex - jag vill ha KÄRLEK! Men livet erbjuder mig ALDRIG något annat än kvinnokroppar utan själ och det är förbannat tröttsamt.

Våren är snart här, allting tinar och kommer till liv. Men hur många gånger kan man tina upp ett fruset hjärta? Hur många gånger kan man ge av sig själv till någon annan? Hur många gånger vågar man lita på någon igen? Hur många gånger kan man ÄLSKA en ny människa när man älskat någon annan innan och hur många gånger kan man BÖRJA OM? Har alla obegränsade tillgångar på kärlek att ge??? Det har i alla fall inte jag!? Ingen borde behöva leva utan kärlek, för det finns ingenting som kan ta dess plats. Att inte ha någon att älska och att inte få känna sig älskad tillbaka är en tärande ångest som inte går att förklara om man inte upplevt den. Och att få en sårbar människa att tro att man alltid kommer finnas där bara för att kort därefter, utan att ens bemöda sig med en vettig förklaring, svika alla löften man just gett är inte mänskligt. Någon sade: "You don't get to come into somebody's life, make them care, and then just check out! You just don't do that!" Men uppenbarligen så kan man det. Så vad FAN ska jag göra nu? Ska jag leva ensam resten av mitt liv för att jag inte kan finna någon som får mig att känna allt som hon fick mig att känna, eller de få som betytt något innan henne? Eller ska jag fortsätta att samla på tillfällig fysisk tröst i den utsträckningen att ordet sex för mig snart får kallas för sju? Hur i helvete ska jag någonsin våga lita på någon igen när någon som hon - som gav mig mer kärlek än någon annan ens kommit i närheten av - gjorde precis som alla andra? Varför finner aldrig jag kärleken när jag träffat så oerhört många - det är ju statistiskt osannolikt? Varför ville hon inte vara min vän, när det var det ENDA jag bad om? Varför kan INGEN ta hennes plats och få mig att se, tycka om och uppskatta livets små detaljer igen. Jag är så förbannat trött på att vara deprimerad pga kvinnor...

...och ikväll har jag en dejt igen. Suck =/